Det nya året förde med sej en ny sorts vardag för oss. Nej, jag har inte börjat jobba. Vill inte än sätta min minsta på dagis för att sedan sköta andras små på jobbet. Det känns helt fel just nu och den dagen kommer snabbare än jag vill tänka oberoende.

Det nya i vår vardag då alltså, Viggo har börjat gå längre dagar på dagis. Hela hösten hade de lika långa eller korta dagar med Elin. Med andra ord då Elins klubb tog slut kl 11.30 fick Viggo också följa med hem. Från och med igår förlängde vi Viggos dagar till eftermiddagen. Och som han trivs! En trött och nöjd fem-åring får vi hem. Nu ska denna mammahjärna bara vänja sej vid tanken att han är långa dagar på dagis, medan jag är hemma. Det är nu till en början en konstig känsla.

Nu har Elins klubb inte börjat efter jullovet och hon har nog lite tråkigt här hemma med Aron och mej. Jag försöker ta vara på vår tumistid medan Aron sover, vi pusslar tillsammans och läser de böcker hon vill samt gör annat hon själv vill. Samtidigt märks det på henne att hon är ledsen eller lite nere, den nya vardagen utan Viggo hemma hela tiden är konstig för henne med.

Kring lunchbordet är vi tre istället för fyra. Maten smakar åt mitt sällskap. Aron slevar i sej riven morot som aldrig förr. Elin övar att hälla mjölk i glaset med stor koncentration. Visst vänjer vi oss vid denna vardag och lär oss gilla den. Jag börjar sakta gilla tiden mitt på dagen då både Aron och Elin sover. Jag har tid för bara mej själv, det har inte hänt på år med barnen hemma då Viggo slutade sova dagssömn. Nu ska jag bara hitta på hur jag får maximalt ut av min egen tid medan de två sover.