Om två dagar blir vår baby, skrattar lite för han känns inte som en baby nåt mer, tio månader gammal. Aron stiger upp och stå själv från golvet, söker balansen och promenerar iväg för att några meter senare tappa balansen och fortsätta krypande eller i björngång. Det är bara för gulligt när en lite börjar gå. Stegen är staplande, koncentrationen är hög och lyckan stor då han inser vad han håller på med. Men fattar inte varför han ska ha så bråttom. Jag tycker han kunde skynda långsamt och vara baby ett tag till.