Det har snöat, äntligen! Eller det snöar ännu också och ska väl vräka ner de närmaste dagarna. Jag har lite tudelade känslor för denna vita vara iår.

Visst är det härligt. Det är ljusare ute. Det är säkert vackert också, bara det slutar blåsa och man ser något på riktigt. Men men, den där blåsten som kom med denna snö hade jag klarat mej utan. Att två dagar i rad gå sträckan mellan klubben och hemmet åtta gånger i den där grymma blåsten som piskar snön i ansiktet, det gillar jag inte. Näsan rinner, ögonen rinner, kinderna är frusna på både mej och barn. Annars var vi alla varma, rätt kläder den här gången. Och så har jag insett att det inte precis blir lättare att skuffa vagnen i snö. Viggo cyklar inte längre till klubben. Vi har istället kommit överens att han får gå till klubben och hem får han åka vagn. Sist men inte minst, barnen gillar snön. Jag gillar den bara det slutar blåsa.

På väg till klubben i gryningen, klockan 8.30. När vi gick hem med Elin och när vi hämtar hem Viggo är det ljust ute. Vi får således njuta lite av den ljusa stunden på dygnet.

Slutspurten på väg till klubben. En mycket brant backe som jag och Viggo kämpar upp, medan Elin mot sin vilja sitter i vagnen. Hon får gå när vi lämnat Viggo.