Vi byggde en liten ramp i parken idag. Båda var ivriga. Även om den yngre mest var i vägen för den äldre.
Försiktigt närmade han sej kanten. Ett hopp i tankarna. Hjälp tänker jag.
Han klarade det galant.Ett varv på planen (tävlingsbanan). Rampen igen. Om och om igen.
Jag var mest rädd för att han skulle få ont i baken då sadeln kom rätt nära i hoppet. Tårarna kom till slut. För att det var dags att gå hem. Men med ett löfte om att komma på eftermiddagen igen.