I dagarna två har vi sett en del små grodor på gräsmattan. Och inte bara sett, Viggo fångar dem lätt och har dem gärna i handen. Jag ryser bara jag skriver det. Usch. Jag kan sjunga om dem och titta på dem med nästan god min, där tar det slut. Jag hoppas vi inte har trampat över så många små grodor.
Ååååh så mini och söta! 😀 Men jag vet känslan då man tror/och säkert av misstag trampar på några då det oftast finns tyyysentals av dem på ett ställe..
Tänkte på dej alla gånger vi har hittat dessa minin.