Jag fick ett sms från dagiset, Viggos grupp ska skrinna imorgon. Hoppsan, var har vi skridskorna? var min första tanke, den andra var i stil med hålls Viggo på benen alls? Jag hittade skridskorna i en låda på vinden och hjälmarna i en påse bredvid. Efter en check att planen vid byskolan nära oss är isad lastade jag barnen i bilen och åkte iväg.

Jag försökte förtränga tanken om en fullständig katastrof där ingen av barnen hålls och stå själv på isen och jag försöker balansera mellan tre barn som behöver hjälp. Ja, Aron var med oss utan skridskor förstås, men isen är hal för en liten en på skor.

Snabbt visade det sej att jag oroade mej i onödan. Snörde Viggo klar först och iväg for han. Fart kan det inte talas om, men han kom fint fram och klarade av att stiga upp själv då han föll. Glad och nöjd skrinnade fram på isen.

Elin var mer lik Bambi på hal is, men med stöd av mina händer kom även hon framåt. Korta stunder vågade hon stå själv, så jag precis han få henne förevigad. Aron traskade omkring på isen, som var snötäckt, hur lätt som helst. Inte den halaste isen då kanske, men den dög för barnens premiär för denna vinter.