Aron blev tio månader för några dagar sedan. Nu om någonsin känns det nog som vår baby inte längre är en baby. Han går hellre än kryper. Pratar Titta! Dää! Mamma! Inte efter varandra som i en mening, utan han använder orden enskilt. Aron vet vad han vill och kan ganska bra uttrycka sej just med de där tre orden och genom att peka. Han vill gärna vara i famnen och pekar vart han vill och se på något speciellt. Han lär sej nya färdigheter konstant och gillar att upprepa en handling. Det är inte samma kille som lägger sej på kvällen som vaknade den morgonen.
I kväll lekte vi tre personers familj då de äldre barnen somnade tidigt. Rena rama lyxen att få följa med minstingens framfart ostört (det händer inte värst ofta). Hur han försökte komma åt köksredskapen som hängde på krokarna i lekköket. Hur han försiktigt klättrade upp och ner på barnpallen. Hur han lät sej fascineras av spisens lampor och inte riktigt förstod hur de fungerade. Hur han vispade, penslade, blåste och drack. Härliga älskade upptäckare, Tack för kvällens lek!
Oj så mysigt det ser ut, helt otroligt att han ”bara” är 4 månader äldre än vår bebis. Fast jag vet att det går snabbt vill jag inte tro att hon om bara någon månad inte alls är en bebis längre. Tiden går för fort! fast visst är det roligt att se dem utvecklas också 🙂
Jag vet exakt hur du menar! Jag vill att han ska vara baby, men samtidigt är det imponerande att se honom lära sej något nytt och ervöra omvärlden. Tudelat i all högsta grad. 🙂