Idag spelades det fotboll med kusinerna. Viggo var målvakt av egen fri vilja. Pappan försökte hjälpa till, då Viggo fungerade som en dammsugare i målet, men blev bort skuffad mycket snabbt. Det ska ju bara vara en målvakt. Punkt. Till skillnad från manga andra målvakter, jublade denna vakt lika mycket som spelarna då det blev mål.
Oj, det där är ju bara fint- spelglädje som bäst- att vara glad oberoende av VEM som gör mål! Den där glädjen skulle man ju bara vilja bevara i varje individ!
Jag hoppas han får ha kvar den glädjen ännu en stund. Vi har försökt att inte göra stort nummer av att vinna. Han blir glad då han som målvakt fångar bollen och då någon gör mål, men vet samtidigt att han inte kommer att vara så för alltid.
Jo- men det hör väl också till utvecklingen…du har säkert bättre pejl på barnen i dagis, men i skolvärlden tycker jag det brukar vara ”värst” typ med barnen i åk 3. ungefär i den åldern brukar det vara så himla viktigt med att VINNA. Men det beror ju så på barnet som person och uppväxten…vissa är ju mer tävlingsinriktade än andra. Och fastän man är tävlingsinriktad så kan man ju vara en bra förlorare- där har vi vuxna ganska mycket att hjälpa barnen med.
Det gör ju det. Han hinner sen senare bli en bra/dålig förlorare. Visst ser man redan på vissa små barn att de kan eller inte kan förlora och vinna. Mycket beror säkert på föräldrarnas sätt att vinna/förlora och på om barnet lärt sej att förlora eller alltid fått vinna hemma.